Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Sagan om Skolan och den Trasiga lilla Själen

 

Jag har alltid varit en oerhört svag människa. Rädd, ängslig, oerhört paranoid.
När jag var fyra år och mamma tog mig till lekskolan för första gången var jag övertygad om att hon lurat med mig till vårdcentralen, och att jag skulle lämna stället med så många sprutor i kroppen att jag mer skulle lika ett piggsvin än en fyraåring.


En annan gång gick vi på teater. Vad den handlade om hade jag nog inte ens då en aning om, för det enda jag kunde koncentrera mig på var att skådespelarna med största sannolikhet skulle kidnappa oss.
Lika stark som skräcken för… allt, alltid har varit, lika stark har strävan efter frihet alltid varit. Kärleken till den, tryggheten i den, all paranoia i världen var värd friheten. Innan jag ens visste att ordet fanns så kände jag innebörden, innan jag ens kunde prata så visste jag att när jag väl lärde mig det, skulle ingen få välja de ord som lämnade min mun.


När jag ett år senare kom till skolan för första gången hade jag ingen aning om vad jag hade gått med på. Där stod skolan, som en enorm, huggtandad och flåsande best, stirrandes med sina röda ögon på den lilla femåringen som stod framför den, som för den enbart var som ett krispigt litet mellanmål. ”Snäll vovve.”, sa jag, lyckligt ovetandes och sträckte fram handen varpå monstret slukade mig för att till slut hosta upp mig igen först 13 år senare.


Jag har aldrig kunnat sätta fingret på exakt vad det var med skolan som jag hatade, och fortfarande hatar så innerligt. Men jag vet att det inte krävdes lång tid i skolan förrän jag hade en synonym till min älskade frihet, och det var sommarlov. Mitt liv kom snart att bestå av två månader frihet och 10 månader fängelse. När jag var nio år och depressionen för första gången knackade på dörren så var det skolan som släppte in den och inte jag.


Tretton år fick skolan på sig, och efter att den hade styckat, strimlat, manglat och malt mig till oigenkännlighet, så var inte min själ enbart svag utan fullkomligt söndertrasad.


När jag var 19 år önskade jag att jag kunde säga att saker hade ändrats. Men jag var fortfarande samma ängsliga, skräckslagna människa som såg monster i alla hörn och var rädd för allt som jag inte hade kontroll över. Jag gick genom källaren och försökte till ingen nytta förneka att jag fortfarande var rädd för källare och mörkret och spöken och monster. Jag hör avlägsna fotsteg och konstiga skratt och röster som kommer närmre och jag ser framför mig hur lik kommer krypande över golvet med blodiga händer, trassligt hår, och herre Jesus kvinna du har tittat på för många asiatiska skräckfilmer.

Jag hör strax att fotstegen och rösterna inte kan tillhöra något annat än vanliga, levande människor. Lättnaden är dock endast ögonblicklig för jag inser i nästa sekund att jag ju är rädd för människor också. Hade jag aldrig hört rösterna och skratten hade jag blivit rädd för tystnaden. Hade jag stannat hemma istället hade jag väl tamefan blivit rädd för mig själv. Eller plantorna i fönstret. Den lömska kaktusjäveln har velat mig något ont ett bra ta nu, det är jag övertygad om.


Inte långt senare tog jag studenten med rena förskräckelsen. Vår gymnasielärare höll ett tal där hon räknade upp de bästa sidorna hos alla i klassen. När hon kom fram till mig undrade jag vad hon skulle säga. Jag väntade med spänning. Mig självförtroende är ju ganska värdelöst så vad hon än skulle säga skulle vara välkommet om än mött med skepticism.


Och så öppnade kvinnan munnen och sa att hon var en av de starkaste människor hon någonsin träffat. Att jag aldrig hade gett mig, varje gång jag hade blivit deprimerad på gränsen till apatisk för att sedan ta mig ur det bara för att märka hur mycket jag hade hunnit hamnat efter i alla kurser. Att jag trots det vägrat ge mig. Jag insåg att hon kanske hade rätt. Jag var fortfarande rädd för det mesta. Men jag hade ju trots allt även tagit mig igenom det mesta.


För ett år sedan satt jag och pratade med en kvinna om framtiden. Hon var en sådan kvinna som man skulle prata med om sådana här saker med. Och om jobbiga saker. En sådan kvinna som skulle hjälpa en med sådana här jobbiga saker. Det var en trevlig kvinna. Jag hade inget emot henne då och de har jag fortfarande inte. Det var inget ont i henne och hon menade förmodligen väl. Hon frågade om jag hade tänkt plugga vidare, kanske på universitetet.
En ängslig liten figur inom mig lyfte trött sitt huvud när den hört ordet ”plugga”.
Nej, svarade jag enkelt. Nej, jag ska inte gå i någon mer skola. Det får räcka så här.
En folkhögskola skulle nog passa dig, fortsatte hon som om hon inte riktigt hört.
Jag hörde en gnyende liten röst inom mig. Det spelade ingen roll att den största delen av mig var stark. En del av min själ som fortfarande var trasig, mörbultad och panikslagen. Den hade nätt och jämt överlevt allt den varit med om. Och nu hade den blivit väckt.
Jag ska inte utsätta mig själv för något sånt igen, sade jag bestämt, i hopp om att min trasiga lilla själ skulle finna tröst i mina ord och kunna lita på dem, och förnöjsamt somna om.
Det finns ju så många olika estetiska kurser på folkhögskolor. Och skrivarlinjer. Man vet aldrig, du kanske ändrar dig.
Min trasiga lilla själ skakade av skräck medan min starkare halva desperat försökte trösta den.
Jag mådde så oerhört dåligt av skolan. Det den gjorde mig vill jag aldrig mer vara med om, jag har lovat mig själv det, försökte jag säga både till henne och till min trasiga lilla själ.
Du kan ju inte veta det redan nu, man vet aldrig vad som händer i livet, sade hon med glimten i ögat.

 

Jag ville så desperat att hon skulle förstå. Detta handlade inte om att jag ville ha rätt. Det spelade egentligen ingen roll vem av oss som hade rätt. Det som spelade ingen roll hur det skulle bli i slutändan, visst, jag kanske går på universitetet i 35 år för att sedan bli både rektor och chef över hela skiten, det hade inget med saken att göra. Det enda jag brydde mig om var att jag hade lovat mig själv det, av en anledning. Att det fanns en del av mig som var så skadad av det jag varit med om, det fängelse jag varit i, det helvete jag gått igenom, som höll på att dö av skräck bara av tanken på att någonsin hamna i något som ens liknade den situationen igen. Den behövde bara få höra att den aldrig mer skulle behöva oroa sig. Om hon bara hade förstått att för henne att säga sådana saker med en klurigt litet leende var som att på samma sätt påminna någon som just överlevt en hjärtinfarkt att, du minns väl att du alltid kan få en stroke också? Om hon bara hade tittat på mig så hade hon sett hur mycket jag led av hennes ord, och om hon istället för att envisas med att behöva ha rätt, bara låtit mig leva med tanken, illusionen om så vore, att jag aldrig, aldrig någonsin skulle gå i en skola igen? Min trasiga lilla själ hade hört nog, det fanns inget kvar jag kunde göra. Jag kollapsade i en hög av gråt, skrik och ångest.


De kommande månaderna så hände samma sak om någon ställde för många frågor om eventuella skolor. Jag insåg att visst, en del av mig var väldigt stark, osårbar, men den trasiga lilla själen levde kvar där någonstans, den hade bara låtit den starka halvan sköta snacket så länge.


Nu, 21 år gammal, är jag på ett ställe, där jag trivs. Jag är mycket noga med att inte kalla det skola. Dels för att den inte uppfyller kriterierna, en skola är ju ett ställe där man vantrivs, men också för att min trasiga lilla själ behöver tid att läka. Den behöver sin frihet. Det sommarlov den väntat på i nu femton år. Och det tror jag den har fått. Det är inte alltid bara min starka själ som sköter allt jämt nu för tiden, min trasiga lilla själ har sakta börjat lära sig att gå, med långsamma stapplande steg. Kanske kommer en dag då den är lika stark som den andra halvan. Kanske kommer det någon dag att finnas någon slags jämvikt inom mig. Men tills dess är jag inte orolig. Som min gymnasielärare sa, det finns inget kvar som kan knäcka mig. Herregud, hade det gjort det så skulle jag väl varit död sedan länge.


Det finns tillfällen då jag anar att den är där. Att den fortfarande är efter mig. Besten, som kommit tillbaka för att ta min frihet ifrån mig. Men den vet inte att min lilla trasiga själ inte är så trasig längre. Den kan plåga mig, men den kan inte skrämma mig längre. Det finns inget den kan göra mot mig som den inte redan gjort. Så om jag någon gång hör den bakom mig med sina flåsande andetag och släpande steg, ser den vidunderliga siluetten födas ur skuggorna, på jakt efter min trasiga lilla själ så har jag bara en sak kvar att säga till den.
Bring it on, you bitch.

 

 

 


 

 

.